Träning och idrottspsykologisk coaching

Hälsa kräver kunskap och kunskapen gör hälsan till en livsstil. Boka din träning och coaching idag!

Elitidrottens mörka baksida - del 4

“Du är inte tjock om du jämför dig med dem på skolgården, men för tjock för att bli bäst i världen”

Det var orden hon fick höra från sin tränare. Dessa ord var de som, enligt henne själv, utlöste den bulimi hon kämpade med under många år framöver.

Emma Igelström var en av Sveriges största talanger. Hon blev en av våra mest meriterade simmerskor genom alla tider med fyra VM-guld och 13 (!) EM-guld. Inom samma tidsperiod som allt detta utspelade sig led hon av ätstörningar, en skadad självbild, alkoholism och självmordsförsök. Hon är numera triatlet och en uppskattad föreläsare.

Vi backar banden. Året är 1994 och Emma går i åttonde klass. Hon har precis tagit sitt första EM-guld, som fjortonåring. Från att ha varit en okänd, vanlig tjej i högstadiet blev hon är världsstjärna som beskrevs i media som en supertalang. Det är ett par år senare denna veva som hon får höra orden från sin dåvarande tränare: att hon är för tjock för att bli bäst i världen. Dessa ord blev en del i det som gjorde att hon utvecklade en ätstörning, bulimi, som hon sedan gick med under många långa år framöver. Bulimi (egentligen bulimia nervosa) är en ätstörning där personen hetsäter för att sedan kompensera det med överdriven träning, laxermedel eller kräkningar.

Det dröjer några år innan hon plockar nästa medalj i något av de allra största mästerskapen. 1999 tar hon både brons och guld i EM. De nästföljande tre idrottsåren (både VM och EM inräknat), 2000-2002, tar hon sanslösa 14 guld, tre silver och två brons. Få svenska simmare kan skryta med ett liknande facit, men medaljerna kom också med ett pris. 2004 kollapsar hon och tar timeout från simningen för att få bukt på problemen hon lidit av under så många år.

Några år senare föds dottern Olivia. Pappan Johan och Emma håller inte ihop och Emma går in i en förlossningsdepression. Emma känner sig oförmögen att ta hand om sitt barn och hamnar i en ond cirkel av ångest, manisk träning och alkohol. Allt kulminerar år 2010 när Emmas pappa är med i en cykelolycka. Läkarna vet inte om han någonsin kommer vakna upp igen. Ett antal månader efteråt har hon nått botten. Hon är full och har bestämt sig för att ta sitt liv. Hon ringer en nära vän för att säga farväl och ger sig ut i vattnet för att dränka sig själv. Vännen förstår att det är allvar och sticker direkt ut till där hon tror hon kan hitta Emma. Hon är genomvåt och det är vinter. Det räcker med minuter för att Emmas kroppstemperatur ska sjunka till livshotande temperaturer. Emma själv minns ingenting av självmordsförsöket.

Under de senaste månaderna har den forna simstjärnan fullkomligt tappat kontrollen över sin tillvaro och på jobbet har hon förskingrat över 40.000:-. Samtidigt som förskingringsdomen faller ligger Emma på ett behandlingshem för sin alkoholism. Hon beslutar sig där och då för att hon inte bara ska överleva. Hon ska ta sitt liv tillbaka. För Emma dröjer det till denna punkt innan hon väljer att söka hjälp.

Vad säger då historien om Emma om hur det är att vara elitidrottare? Ett svar får vi i en svensk studie, där det framkommer att det här inte är något unikt för Emma. Många elitidrottare vittnar om ett stigma kring att söka den hjälp som finns. Det är mer accepterat att ta hjälp av idrottspsykologer, som snarare är utbildade för att hjälpa idrottaren utvecklas mentalt i sin idrott, än att behandla psykisk ohälsa. I samma studie lyfter även idrottarna att en av sakerna som ökar chansen är idrottaren att söka hjälp är att ha en stöttande miljö kring sig, t.ex. en stöttande tränare och/eller ledare. Faktum är att det finns en mängd forskning som visar att överträningssyndrom och ätstörningar är överrepresenterat bland elitidrottare, jämfört med övrigt folk. Det finns också ett stort antal studier som visar att just ätstörningar, som i Emmas fall, är mycket vanligare än bland normalbefolkningen. De flesta studier finner att det är uppemot dubbelt så vanligt, men det finns studier som visar att det skulle kunna vara hela fyra (!) gånger så vanligt bland kvinnliga idrottare. Detta skiljer dock starkt beroende på vilken den aktuella idrotten är.

Det här är givetvis djupt bekymrande och problematiskt. Ser man till hur vanligt det är med psykisk ohälsa och ätstörningar bland idrottare så lockas man att ställa frågan: hur många idrottare misslyckas med att nå sin fulla potential på grund av sin sjukdom? Svaret får vi nog aldrig veta, men rimligen finns det exempel på när detta är fallet. Det vi med säkerhet vet är att vi behöver bli bättre på att förebygga och behandla denna typen av sjukdomar.

Lider du av psykisk ohälsa, någon typ av ätstörning eller känner du någon som gör det? Det finns hjälp att få! Hör av dig till sjukvårdsupplysningen på telefonnummer 1177, om du är under 25 år till Ungdomsmottagningen, eller till kuratorn på din skola. Du är inte ensam!

Författare: Oskar Jonsson

Nyheter
Vill du bli kontaktad av oss?

Beskriv ditt ärende direkt på Hälsostils kontaktsida