Föreningsutveckling och idrottspsykologi

Föreläsningar - Workshops - Egna publikationer - Idrottspsykologisk rådgivning

Bör man specialisera sig på en idrott?

När jag höll på med som flest olika sporter var jag uppe i fyra stycken samtidigt. Två av dem tävlade jag i och ytterligare två tränade jag regelbundet. Under uppväxtåren var huvudfokus på fotbollen, som för så många andra, men med tiden började jag också intressera mig för andra idrotter. Som många föräldrar säkerligen gör, ställde min mamma och pappa frågan om jag verkligen måste hålla på med så många. Räcker det inte med en? Måste det vara så många? På den tiden var svaret lika enkelt som självklart: Jag vill träna allihop för jag tycker alla är kul. Som jag minns det var jag ivrig att gå till varenda träning under många år. Mina föräldrar lät mig göra som jag ville, men så verkar det inte vara i alla familjer och utvecklingen oroar. Det verkar som att fler och fler unga väljer att specialisera sig i en idrott, istället för att träna flera. Ser man till aktuell forskning är det dock ett misstag, åtminstone om man vill ta sig långt och få hålla sig skadefri.

En amerikansk forskargrupp har i en tvådelad undersökning kartlagt följder av så kallad “sport specialization”, alltså när man väljer ut en sport att specialisera sig i och tränar denna året runt (minst åtta månader/år). Att fler och fler unga verkar välja att specialisera sig i en specifik idrott verkar också synas i USA och anledningen tros ligga i bemötandet från föräldrar, tränare och andra unga idrottare; som verkar ha glömt att idrott inte främst handlar om medaljer eller tider, utan om rörelseglädje och välmående.

För att ta reda på precis vad som händer när unga specialiserar sig till en idrott så började man med att dela upp respondenterna i olika nivåer. Totalt 1190 ungdomar, 7-18 år, delades in i tre nivåer av specialisering: low specialization (de som uppfyllt 0-1 av kraven för vad som räknas som specialisering, se tabellen nedan), moderately specialized (2 av kraven uppfyllda) och highly specialized (alla tre uppfyllda). De ungdomar som hade en hög grad av specialisering löpte mer än dubbelt så stor risk att drabbas av överansträngningsskador än de som hade en låg grad av specialisering. Då har forskarna även räknat in antal träningstimmar i ekvationen.

I tabellen ovan ser vi att de som kategoriserats som low specialization har låg skaderisk, låg risk för allvarlig överansträngning och medelstor risk vad gäller akuta skador. De som är moderately specialized löper en medelstor skaderisk, medelstor risk för allvarlig överansträngning och låg risk för akuta skador. De som är highly specialized löper en stor skaderisk samt risk för allvarlig överansträngning, men låg risk för akuta skador.

Att specialisera sig innebär heller inte bara en generellt ökad risk för skador, utan även för psykologisk stress och utbrändhet. Ju mer specialiserad träningen blir, desto mer prestationsinriktad brukar den också bli och forskningen visar att detta sannolikt inte är ett framgångsrecept för att unga idrottare ska utvecklas optimalt. För de allra flesta idrotterna finns det faktiskt ingen forskning som visar att det skulle finnas någon fördel i att specialisera sig före puberteten. Det som faktiskt finns forskning på är att det ökar skaderisken, både fysiologiskt och psykologiskt, och kommer därmed också rimligen minska chanserna att nå långt inom sin idrott. Sett till denna sammanfattande studien så är det bara två undersökningar som visat att en tidig specialisering skulle innebära en ökad chans till framgång och de var båda inom rytmisk gymnastik för damer - en idrottsgren där karriärens höjdpunkt ofta nås innan man genomgått hela puberteten. En dansk enkätstudie visar istället att det rentav kan vara en fördel att inte specialisera sig eller träna extra många timmar på en specifik idrott innan 15 års ålder, åtminstone inte om man vill nå elitnivå. Det ska dock sägas att det gällde idrotter med mindre framträdande strategiska moment och mer renodlad fysisk karaktär: tyngdlyftning, löpning, cykling, rodd, simning och skidåkning.

Så låt era barn och ungdomar hålla sig till flera idrotter, så länge de kan och vill! Strunta i att välja en så länge de själva inte vill det. Fokusera istället på att göra idrotterna rolig så de vill spendera mer tid med den. En behändig tumregel att bära med sig är att barn och unga bör undvika att träna fler timmar/vecka än så många år de fyllt (t.ex. bör man inte träna mycket mer än 12/h vecka om man är 12 år gammal), och överskrider man 16h/vecka så ökar skaderisken, oavsett ålder.

Författare: Oskar Jonsson

Bör man specialisera sig på en idrott?

Nyheter
Vill du bli kontaktad av oss?

Beskriv ditt ärende direkt på Hälsostils kontaktsida